de Thorey - en familjehistoria i fyra led

Ernesto Ma. J. A. Dethorey y Camps

Född i Barcelona 1901, död i hemmet, Vallentuna 1992.

E. Gertie G. Dethorey född Börjesson

Född i Stockholm 1907, död i hemmet, Vallentuna 1998.


Biografi.

Ernesto Dethorey, född i Barcelona 13 september 1901. Avled i sitt hem i Vallentuna 25 oktober 1992. Skriftställare. Spanska republikens representant i Sverige från 1939 till 1978. Hedrad med utmärkelser av republikens regering i exil. I Paris 4/7 1949 mottog Ernesto Dethorey "Patria Libertad Republica". Våren 1989 erhöll han Kataloniens förnämsta utmärkelse S:t Georg-korset vid en ceremoni i Barcelona. Samma år, på hösten, hedrades han av spanske kungen Juan Carlos (genom Spaniens ambassadör i Stockholm) med utmärkelsen "Por Isabel la Catolica - A la Lealtad Acrisolada" på Spanska ambassaden i Byströmska villan på Djurgården.


Spanskt i Stockholm.
Ur "Bjudningar i kristid. 100 kända personer ger goda uppslag".

Åhlén & Åkerlunds förlag. Stockholm 1942.

Spanskt i Stockholm.

Skriftställaren Ernesto Dethorey är spanjor, och vad skall en spanjor bjuda på om inte på spanskt ris? "Risrätter förekommer i Spanien både på de rikas och de fattigas bord", förklarar herr Dethorey. "Man kan variera dessa rätter i det oändliga, allt efter råd och lägenhet. Det finns de rikas feta risrätter med kyckling, skinka, korv, färskt bogfläsk eller annat svinkött, fisk, skaldjur och årstidens grönsaker. Men det finns också de fattigas magra risrätter. Varje kock, ja varje husmor i Spanien har sitt sätt att laga ris.
Risrätten visar i hög grad matlagarens sinne för smaksammansättningar. Där gives ett ganska fritt spelrum, ehuru med iakttagande av vissa huvudregler. Man kan säga att de äro tre: stekta löktärningar och tomater (grunden till alla risrätter på spanskt vis); vattenmängden i proportionen 1-3 så att risgrynen blir kokta utan att bilda en grötig massa, och sist men icke minst vad i Katalonien kallas 'la picada' (av picar=stöta), och som ger rätten dess aptitretande och härliga doft och dess fördelaktiga utseende. 'La picada' består av en klyfta vitlök, litet saffran och ett par nypor spansk peppar eller ungersk paprika, allt detta stött i en mortel tillsammans med lite olja.
Jag tänker i dag bjuda på en s. k. arroz de pobre, en risrätt på 'fattigvis'. Den brukar uppskattas i dessa tider när jag bjuder någon landsman eller svensk som längtar söderut. Jag skär en skiva amerikanskt fläsk i små tärningar, lägger det i en gryta eller stor stekpanna. När tärningarna börjar ta färg tillägger jag lite mera fett, antingen smält fläsk eller kronolja, och en stor eller två mindre portugisiska lökar, skurna i tärningar. När löken har tagit färg, tillägger jag fyra medelstora flådda och hackade tomater. Detta får småputtra ett tag. ¼ kg spritärter spritsas och ilägges tillsammans med en handfull haricort verts och en liten palsternacka skuren i tärningar. Man kan även tillägga litet svamp, räkor etc. Då grönsakerna puttrat ungefär 10 minuter, ilägges två tekoppar risgryn, som blandas väl med innehållet i grytan. När riset har hunnit bli varmt ilägges 6 tekoppar vatten – d.v.s. 3 koppar vatten för varje kopp ris; riset och vattnet mätes med samma kopp. I morteln stöter jag en klyfta vitlök, litet saffran och ett par nypor spansk peppar eller ungersk paprika blandat med litet olja. När vattnet börjar koka, ihälles innehållet i morteln samt lite finhackad persilja, salt och peppar efter smak. Jag låter det hela koka utan lock 17 minuter, först på stark och sedan på svagare låga, därefter pålägges locket och det hela får 'vila' 5 minuter. Räcker till 4-6 personer, beroende på matlusten. Under tiden serverar jag som hors d'oeuvres portugisiska sardiner i olja och en tomatsallad, som tillagas sålunda: två à tre medelstora tomater skäres i skivor, finhackad gräslök strös över. Salt, peppar och kronolja. Efter riset en kopp café au lait med något bakverk."


"Ernesto Dethorey - un catalán por el mundo"
PALABRAS AL AIRE, HT77

(Klicka på bilden för hela artikeln - PDF öppnas i ett nytt fönster.)


"La hermosa añoranza de Ernest Maria Dethorey"
Brisas 6-12 1992

(Klicka på bilden för hela artikeln - PDF öppnas i ett nytt fönster.)

"Två timmar efter att ha varit på fest där han bl.a. dansat och detta foto blev taget - avled Ernesto lugnt och stilla hållande sin Gertie's hand".
Fotografiet är taget av familjens vän Lars Wilson.


Amor a la llibertat
Ernest M. Dethorey
(1901 - 1992)

I böcker om invandrare och flyktingar skriver Immigrant-institutet,
"Ernesto Dethorey var nestorn och en förgrundsgestalt för den spanska kolonin i Stockholm. Ministern vid den spanska ambassaden vid tiden för det spanska inbördeskriget tvingades då att lämna ambassaden till den nya regimen. Sedan dess stannade Dethorey i exil i Stockholm. Först 1978, efter Francos död, kom han tillbaka till Spanien på besök. Han ägnade sitt liv åt journalistik och litterärt översättningsarbete. I boken återges några av Dethoreys artiklar från 1923 till 1933 samt en mängd brev från och till Dethorey. Ett tidsdokument över en framstående invandrare."


Utnämningen av Ernesto Dethorey till Spanska republikens representant i Sverige.


Referenser i litteraturen till Ernesto Dethorey.

Bjudningar i kristid. Stockholm 1942. Åhlén & Åkerlunds förlag.
Ernesto Dethorey, s. 63.

Heitzmann, Alfonso Alegre. Juan Ramón Jiménez, 1956. Crónica de un premio Nobel. Spanien 2008. Publicaciones de la Residencia de Estudiantes.
Ernesto Dethorey, s. 17, 41, 46-49, 51, 52, 58, 106, 114, 115, 118-120, 122, 128, 130, 133, 134, 137, 138, 142, 161, 166, 167, 217, 233, 242n, 469, 472, 474, 475, 541, 542.

Kärde, Sven. Söderberg, Sten. Kunskapskällan för alla. Stockholms Borgarskola 1836-1971. Stockholm 1975. Sällskapet för befrämjande av Stockholms Borgarskola. Åke Nyblom & Co Boktryckeri AB.
Ernesto Dethorey, s. 102, 113.

Meneses, Carlos. Amor a la llibertat. Ernesto M. Dethorey (1901-1992) Palma 1995. Institut d'Estudis Baleàrics.

Nemes, Endre. Att lyfta upp tiden och vika den åt sidan. Värnamo 2002. Carlssons Bokförlag.
Ernesto Dethorey. s. 168, 189, 198, 330.

Publicistklubbens porträttmatrikel 1936. Stockholm (1936). Publicistklubbens förlag.
Ernesto Dethorey, s. 119.


Fotografier

Ernesto Dethorey och systern Asuncion, Ilo Ilo, Filippinerna.

Ernesto Dethorey med föräldrar och
systern Asuncion, Ilo Ilo, Filippinerna.

Ernesto Dethorey med föräldrar och
systern Asuncion, Ilo Ilo, Filippinerna.

Ernesto Dethorey med föräldrar och systern Asuncion, Ilo Ilo, Filippinerna. Övriga personer på bilden är anställda förmän samt barnens boy.

Gertie, Stockholm ca 1914.

Gertie, ca 1917.

Ernesto, Fornalutx, Mallorca ca 1920.

Ernesto Dethorey ca 1927.

Nygifta i Stockholm 1927.

Dottern Carlota Matilde, född 1928 i El Terreno,
Calle Bona Nova 46, Palma de Mallorca.

Gertie, ca 1929.

Gertie och Ernesto i Vallentuna, ca 1929.

Nationalitetsbevis, 1929.

"Till monsieur Dethorey från hans Karl-Gerhard. Sept 1937."

"Till Gertie och Ernesto Dethorey med varm vänskap.
Sthlm nov 1937 / Naima Wifstrand."

Ernesto såsom professionell spelare i filmen Dollar efter manus av Hj. Bergman. Ur boken Dollar, filmversion med filmbilder. 1938. I filmen medverkade även Georg Rydeberg, Håkan Westergren, Ingrid Bergman, Tutta Rolf, Edvin Adolphson, Birgit Tengroth m.fl.

Sonen Miguel, 1937.

Sönerna, Roland, Pierre och Miguel,
Sveavägen 86 V tr. Stockholm. ca 1943.

Två katalaner utanför Francos Spanien. 1950 med hälsning till vännen Ernesto.
Pablo Casals, världens främste cellist som bl.a. flögs till Vita huset för att spela för familjen Kennedy.
Medaljen till höger, "Presidential Medal of Freedom", erhöll Pablo Casals av John F. Kennedy 6 december 1963.

Pablo Casals
Pau Carlos Salvador Casals i Defilló (December 29, 1876 – October 22, 1973), commonly known as Pablo Casals, was a virtuoso Catalan cello player (and later conductor). He made many recordings throughout his career, of solo, chamber, and orchestral music, also as conductor, but Casals is best remembered for the recording of Bach's Cello Suites he made from 1936 to 1939.

Early years
Casals was born in El Vendrell, Catalonia (Spain). His father, Carles Casals i Ribes (1852-1908), was a parish organist and choirmaster. He gave Casals instruction in piano, violin, and organ. At the age of 4 Casals could play the violin, piano and flute. When Casals was 11, he first heard the cello performed by a group of traveling musicians, and decided to dedicate himself to the instrument. In 1888 his mother, Pilar Defilló de Casals, who was born in Puerto Rico of Catalan ancestry, took him to Barcelona, where he enrolled in the Escuela Municipal de Música. There he studied cello, theory, and piano. He made prodigious progress as a cellist; on February 23, 1891 he gave a solo recital in Barcelona at the age of 14. He graduated from the Escuela with honors two years later. In 1893, the Spanish composer Albéniz heard him playing in a trio in a café and gave him a letter of introduction to the private secretary to María Cristina, the Queen Regent, in Madrid. Casals was asked to play at informal concerts in the palace, and was granted a royal stipend to study composition at the Conservatory de Musica y Declamacion in Madrid with the master Víctor Mirecki. He also played in the newly organized Quartet Society. In 1895 he went to Paris, where, having lost his stipend from Spain, he earned a living by playing second cello in the theater orchestra of the Folies Marigny. In 1896, he returned to Spain and received an appointment to the faculty of the Escuela Municipal de Música in Barcelona. He was also appointed principal cellist in the orchestra of Barcelona's opera house, the Liceu. In 1897 he appeared as soloist with the Madrid Symphony Orchestra, and was awarded the Order of Carlos III from the Queen.

International career
In 1899, Casals played at The Crystal Palace in London, and later for Queen Victoria at her summer residence at Cowes, Isle of Wight. On November 12, 1899, he appeared as a soloist at a prestigious Lamoureux Concert in Paris, and played at Lamoureux again on December 17, 1899, with great public and critical acclaim. He toured Spain and the Netherlands with the pianist Harold Bauer (1900-1901) In 1901–1902 he made his first tour of the United States. In 1903 toured South America. On January 15, 1904, he was invited to play at the White House for president Theodore Roosevelt. On March 9 of that year he made his debut at Carnegie Hall in New York, playing Richard Strauss's "Don Quixote" under the baton of the composer. In 1906 he became associated with the talented young Portuguese cellist Guilhermina Suggia, who studied with him and began to appear in concerts as Mme. P. Casals-Suggia, although they were not legally married. Their liaison was dissolved in 1912; in 1914 Casals married the American socialite and singer Susan Metcalfe; they were separated in 1928, but did not divorce until 1957. Back in Paris, Casals organized a trio with the pianist Alfred Cortot and the violinist Jacques Thibaud; they played concerts and made recordings until 1937. Casals also became interested in conducting, and in 1919 he organized, in Barcelona, the Orquesta Pau Casals and led its first concert on October 13, 1920. With the outbreak of the Spanish Civil War in 1936, the Orquesta Pau Casals ceased its activities. Casals was an ardent supporter of the Spanish Republican government, and after its defeat vowed never to return to Spain until democracy was restored. Pablo Casals (left) meets with President John F. Kennedy (right) and Puerto Rico Governor Luis Muñoz Marín (center). He settled in the French village of Prades, on the Spanish frontier; between 1939 and 1942 he made sporadic appearances as a cellist in the unoccupied zone of southern France and in Switzerland. So fierce was his opposition to the Francisco Franco regime in Spain that he declined to appear in countries that recognized the totalitarian Spanish government, making an exception when he took part in a concert of chamber music in the White House on November 13, 1961, at the invitation of President John F Kennedy, whom he admired.

Pablo Casals (left) meets with President John F. Kennedy (right) and Puerto Rico Governor Luis Muñoz Marín (center).

Later years
In 1950 he resumed his career as conductor and cellist at the Prades Festival, organized in commemoration of the bicentennial of the death of Bach; he continued leading the Prades Festivals until 1966. In 1956, he made his permanent residence San Juan, Puerto Rico, where his mother had been born (when the island was still under Spanish rule). In 1957 an annual Casals Festival was inaugurated there. On August 3, 1957, at the age of 80, Casals married Marta Montañez Martinez, a young pupil of his. Throughout the 1960s Casals gave many master classes in Switzerland, Italy, Berkeley, California, and Marlboro, Vermont, some of which were televised. Casals was also a composer; perhaps his most effective work is La sardana, for an ensemble of cellos, which he composed in 1926. His oratorio El pesebre (The Manger) was performed for the first time in Acapulco, Mexico, on December 17, 1960. One of his last compositions was the Himno a las Naciones Unidas (Hymn of the United Nations); he conducted its first performance in a special concert at the United Nations on October 24, 1971, 2 months before his 95th birthday. Casals wrote a memoir, Joys and Sorrows; Reflections (1973). Casals died in 1973 in San Juan, Puerto Rico at the age of 96. In 1979 his mortal remains were finally laid to rest in his beloved home town of El Vendrell, Catalonia. He did not live to see the end of the Franco regime, but he was posthumously honored by the Spanish government under King Juan Carlos I, which issued in 1976 a commemorative postage stamp in honor of his 100th birthday.

Quotations
British music critic W.J. Turner heard Casals play in Vienna in November, 1913. He wrote shortly thereafter in a letter: his playing... is one of those rare things that may only come once in a lifetime and even not in one person's life, it may be centuries before there is anyone like that again. He is a funny little fellow only about 30 and plays with his eyes shut practically the whole time, every note every pause and tone colour is reflected in his face and to hear him again, to draw the bow across is a revelation. Words of gratitude pronouced by Pau Casals in front of the United Nations Assembly when he was awarded the Medal of Peace on the 24th of October of 1971: "This is the greatest honour I have ever received in my life. Peace has always been my greatest concern. Yet in my childhood I learned to love it. My mother -an exceptional, brilliant woman- used to speak to me about it when I was still a child, because in those years there were also a lot of wars. Moreover, I am Catalan. Catalonia had the first democratic Parliament much before than England. And it was in my country where there was a beginning of united nations. At that time -the eleventh Century- they met in Toluges -today in France- to speak about peace, because the Catalonian people of that time were already against war. That is why, the United Nations, which work only for the ideal of peace, are in my hearth, because everything relating to peace goes directly there. I have not played the cello in front of an audience since long years but I think I must do it this time. I am going to play a melody from the Catalonian folklore: The singing of the Birds. Birds, when in the sky, go singing: Peace, peace, peace. And this is a melody that Bach, Beethoven and all great people would have admired and loved. And, in addition, it springs up from the soul of my country: Catalonia".

Tidigt 1950-tal. "Torparhustru", Gertie, framför torpet Bällstalund. Numera rivet av kortsiktiga kommunpolitiker / tjänstemän i Vallentuna.
1) "Man har eftertryckligt och effektivt tagit kål på alla äldre byggnader i centralorten utom kyrkan. Vi lever i ett land med en del märkliga tendenser. Skolor sätts varje år i brand. I Vallentuna tände någon på Väsby kvarn som i alla år varit ett riktmärke i miljön vid Vallentunasjöns södra ände. Tyvärr är hembygdsföreningen för svag för att samlas till en rekonstruktion."
2) "Torpet Kragstalund är så hårt renoverat att det förlorat sin själ. Torpet Bällstalund revs trots att där fanns mycket av byggnadsvärde från 1745. Bl.a. hade uthuset vasstak och detta var det sista kvar i Vallentuna. Torpet Fritzberg var den enda byggnaden i Vallentuna byggt i kärntimmer. Konstruktionen var helt intakt. Revs utan protester av kulturansvariga i Vallentuna."
3) "Det finns bara ett kommunalråd i Vallentuna som kan erhålla ett positivt omdöme när det gäller centralortens planering och det är folkpartisten Ingvar Lidskog. Även om t.o.m. han gjorde en del misstag - t.ex. rivningen av Väsby gård - skall han ha heder av att under de senare åren av sin mandatperiod svänga om för att mycket starkt ge Roslagsbanan sitt stöd för att inte läggas ner.
Detta trots ett massivt motstånd i landstinget från folkpartiets övriga politiker. Rakryggat stod han upp för järnvägen."
4) "Att Åbyholms mangårdsbyggnad med två flyglar står kvar kan vi tacka folkpartiets Lennart Wiberg för."

Albert Einstein och Victor Raul Haya de la Torre, 1955.

Albert Einstein och Victor Raul Haya de la Torre, 1955.

Calle Bona Nova 46, El Terreno, Palma de Mallorca.
Huset i El Terreno där dottern Carlota föddes 1928. Svenska vänner besökte Mallorca på 1960-talet och lät fotografera sig med huset som bakgrund.
På bilden fr.v. Lily Runnström och Irene Fryberg.

Vallentuna 1980.

Vallentuna. "September 1991. Ernesto 90 år. Notera snapsglaset och lättölen på hyllan."
"Min pappa spanjoren tog sig gärna ett järn. 4 cl sprit till varje middag (inte mer!) samt en halv lättöl. Aldrig vin eller grogg. Vinet överlät han till hustrun och alla vänner i det generösa hemmet med den alltid goda maten som han själv lagade. Det vackra bordet dukades av Gertie. Sådana middagar med alla generationer blandade hölls tre till fyra gånger i veckan under 65 års tid!"

Prof. Knut Ahnlund gratulerar Gertie på 90-årsdagen.